När dottern och mågämnet överraskade mig med en blogg i 80-årspresent så var jag först skeptisk. Jag har aldrig haft så mycket att göra som sedan jag blev pensionär så när ska jag hinna skriva?
Annat var det på den tiden jag hade heltidsjobb, spelade och dömde hockey-bockey (sedermera rinkbandy), hade en schäfer som behövde motioneras och en hemmaboende unge som skulle matas och skjutsas. Då skrev jag en hel del. Så jag tänkte att jag kan ju lägga upp mina gamla texter, i alla fall! Det finns av naturliga skäl inte så många personer i min ålder kvar att berätta om exempelvis flottningen, ännu färre som skriver och publicerar dessa berättelser. Det kan vara roligt att bevara berättelser om svunna tider för eftervärlden!
”Dina berättelser gör mer nytta på internet än i din skrivbordslåda”, sa dotra och det har hon kanske rätt i (hon brukar – precis som min fru – alltid ha det).
Och vem vet – kanske blir bloggen, och du som läser den, en inspiration för mig att nedteckna fler berättelser och minnen? Lämna gärna en kommentar, så blir jag glad. Trevlig läsning!
Så viktigt för eftervärlden att få veta. Känner att allt gammalt snart har gått i glömska.
Strålande initiativ, ser framemot fler intressanta berättelser!