Med livet som insats

Jag stod på den steniga stranden mitt på Stuguforsen. En grönskimrande, obändig naturkraft av dånande vattenmassor i den vårflodsstinna Juktån. Båtlagen höll på att ränna ned sina båtar till Sibirienaggan. Mitt på forsen befann sig just då ett båtlag bestående av far och son: Ebbe och Curt. Ebbe var en stark och obändig man i sina bästa år. Han tog i och rodde så årorna bågnade. Men vad hjälpte det när vattnet gick upp till relingen även på insidan.

Detta går åt fanders, tänkte jag och sprang nerströms för att kunna på något sätt bistå de nödställda, men inom mig insåg jag att det var dömt att misslyckas.

Populärt sommarjobb

Juktån är en typisk skogsälv i södra Lappland. Den har sin upprinnelse i fjällvärlden mellan Sorsele och Tärna. En gren kommer från sjöarna Fjosokken och Överstjuktan ner till Storjuktan som idag är ett stort kraftmagasin.
En annan gren kommer via sjöarna Sejar och Jiltjaur.
Innan kraftverksutbyggnaden kom och förändrade karaktären på vattendragen utgjorde dessa flottleder. Varje vinter avverkades stora mängder virke som kördes ner på isarna. När islossningen satte igång så skulle virket flottas ner till kusten för sortering till de olika industrierna och sågverken.

Juktån är, efter Vindelälven, det största biflödet till Umeälven och är från upprinnelsen till utflödet i Umeälven vid Åskilje drygt 17 mil lång. Flottningen pågick från 1800-talets andra hälft till slutet på 1960-talet. Många från trakten fick en värdefull period av jobb mellan timmerskogen och slåttern. Flottningen startade i slutet av maj och timret var normalt nere i Åskilje vid midsommartid.

Aggor, brötar och bomkoppel

Ska man vara noga startade aktiviteten redan när isarna låg. Då kördes bommar ut på isarna. I början med häst men under sista åren med vessla eller skoter. De lades ut för att förhindra att virket flöt in i stora, grunda vikar där det blev svårt att ta reda på det när vattennivån började sjunka. Vissa kraftiga aggor* avskärmades också eftersom en del hade så stark bakström att det kunde bildas brötar.

Bommarna var gjorda av kraftiga långa fyrkantsågade eller täljda stockar, sammanlänkade genom borrade hål i ändarna med bomkoppel. En drygt meterlång kätting som låstes med en hakanordning genom en ring.

På sjöarna väster om samt på Storjuktan skedde flottningen med motorbåtar som bogserade virket efter sig eller med spelflottar som vinschade fram virket. Sen släpptes det ner i den då oreglerade Juktån som under vårfloden var en stor mäktig brusande älv med miltals med stora forsar och däremellan lugnare sel. Där tog båtlagen vid och den ”riktiga” älvflottningen startade.

Bakroddare och stävare

Ett båtlag bestod av en båtförare, en bakroddare och en stävare. Båtföraren var en erfaren flottare som hade ansvaret för framförandet av båten. Bakroddaren var arbetshästen som skulle ro, helst i takt med båtföraren. Jag var bakroddare. Nackspärren var kronisk eftersom jag hade ryggen mot båtföraren som dirigerade.

Stävaren satt på sittbrädan på stäven och samlade ihop lösvirke i strandvegetationen. Han höll det rutinerat i små flottar med båtshaken och fötterna mot båten, medan virket roddes ut tills strömmen tog tag. Båten var en likstammig träbåt byggd av skickliga båtbyggare som kunde sitt hantverk. De var manövrerbara, lätta och säkra. Det behövdes, för forsränning var ett dagligt moment i arbetet.

 Jag har på senare år åkt så kallad forsränning i stora gummibåtar i rätt så stora forsar, och kallar det inte ens förspelet till att ränna fors i en tvåroddareträbåt.

Dånande, urkraftsvattenmassor forsande runt båten. Långa stunder såg men ingenting annat än grönvitt vatten runtom, eftersom båten var djupt ner i vågdalarna. I nästa stund såg man ända bort till nästa fors när båten balanserade högt uppe på vågkammen.

Storbredselforsen var ett mandomsprov

Den två mil långa delen mellan Storjuktan och Lomselet var en enda lång sträcka med större och mindre forsar avlösande varandra. Från Sikseleforsen, ner till Lomseleforsen var alla ganska lätta att ränna. Efter Lomselet kom en två mil lång sträcka med omväxlande forsar och sel. De forsarna hade något högre svårighetsgrad.

Sedan kom det verkliga forsrännarmandomsprovet i form av Storbredselforsen, en kilometerlång fors som bara vara farbar med båt till hälften för att den sedan blev för brutal. Den sista rännbara delen var på gränsen vad skickliga båtlag klarade. För att undvika den hisnande Lappvågen måste forsen korsas tre gånger på en sträcka av cirka hundra meter. Klarades den så landades båtarna i den malande Sibirienaggan och togs där upp på traktorsläp för att fraktas förbi Storfallet till Nederstforsen där det var möjligt att återigen manuellt ta sig nerför ån. Sträckan avslutades med den beskedliga Taskblötar-struckan** som var, som namnet antyder, ganska grund.

Det fanns en outtalad inbördes tävlan mellan båtlagen att ta sig nerför forsarna så elegant och torrt som möjligt. Poänggraderingen var hur mycket vatten som slagit in i båtarna under nerfärden.

Befälhavarna, båtförarna, gick efter landstigningen och tittade förstulet i varandras båtar för att kolla om rankinglistan förändrats.

Canadabyxorna höll på att dränka Ebbe

Ibland blev det dramatik av högsta mått. Som när far och son just den här dagen höll på att kapsejsa. Curt hade flytväst och flöt fint på vattnet när båten gick i kvav. Ebbe var däremot rejält klädd med canadabyxor (vaddfodrade bävernylonbyxor), tjock norsk ulltröja och långa vadarstövlar. Han var mest nere på botten. Deras räddning blev att nästa båtlag – också far och son, Tyko och Sten-Olov – bara var tiotalet meter bakom. Tyko var en mästare på forsränning. Vattnet som slagit in i hans båt för varje fors kunde man rymma i kåsan.

Med lite tur och mycket skicklighet lyckades Tyko och Sten-Olov få tag i de skeppsbrutna alldeles före nästa skummande forsnacke och bärga dem helskinnade men genomblöta in till land.

Ebbe var normalt en frispråkig och ganska tuff karl.
”Gosse, faan vad det var grönt där nere”, löd också hans första kommentar efter bottenvandringen.

Han svor även över att den nyinköpta stekpannan försvunnit med båten, som hittades sönderslagen längre ner i forsen.

När sen tankarna hann ifatt honom och han insåg att han med minsta möjliga marginal klarat sig från ett brutalt slut på detta jordeliv så kom chocken. Han skakade så att han inte kunde stå upprätt och förmannen fick hämta sin bil och skjutsa hem honom.

Flatlusar med Opel-motor

Dagen därpå inträffade på samma ställe ett annat tillbud i en eda som var så stor, och bakströmmen så stark, att det var nästan omöjligt att med roddbåtar flotta ut virket. Därför användes motorbåt, en så kallad flatlus. Flatlössen var sex meter långa med en driftsäker Opel-motor som drivkälla. Ibland var en grind påsvetsad i fören för att kunna preja ut virket i stora sjok.

En sådan båt pressade i den här edan på virket ut i strömmen och gjorde sedan en snabb gir med gaspådrag för att komma in nerifrån i bakströmmen för ett nytt svep. Skepparen på denna båt hette Arvid, en ängslig och räddlivad karl som hade en funktionsnedsättning i ett ben, därför passade det att han fick sitta i motorbåten på dagarna. När han så skulle göra giren för nytt svep och drog på gas så ställde båten riktningen rakt nedströms mot forsnacken på den fruktade Kibb-Luddes-fors’n. Båten lydde inte roder och guppade på den starka strömmen mot ett säkert haveri. Arvid hade dragit av gasen men vad hjälpte det? Båten drev fortare och fortare mot forsnacken. Arvid såg ingen räddning och rusade i panik haltande av och an i båten som en skadskjuten gräsand.

Paralympics i strömmen

Men strömmen gjorde turligt nog att båten vred sig ett kvarts varv så fören pekade mot motsatta stranden. Den bestod enbart av stora stenbumlingar. Snabbt som ögat drog Arvid på full gas och båten sköt fart mot stenstranden. Långt innan strandkänningen tog Arvid sats och gjorde, trots sin funktionsnedsättning, ett suveränt, flaxande språng och landade bland storstenarna där han lyckades rädda sig upp på land. Båten körde fast på en av stenarna. Om detta hade varit officiell tävling med funktionärer så hade världsrekordet i längdhopp, för personer med funktionsnedsättning, år 1961 legat på dryga tio meter – detta med sex meters ansats i en guppande järnbåt med avstamp från oljig järnreling. Tävlingsdressen bestod av varma vadmalsbyxor, tjocktröja, storväst och långstövlar.

* agga: dialekt för eda, bakström.

** strucka: dialekt för strycka, (smalnande) del av älv, strömhastigheten ökar utan att övergå till större fors.