Femma, trea, träff, bom!

I vårt jaktlag har vi den ordningen att alla deltagare varje år bör ha skjutit godkänt på skjutbanan innan jakten drar i gång. Godkänt innebär att man på älgfiguren på banan ska skjuta minst tre serier om fyra skott där alla skotten ska sitta inom träffområdet. Detta är graderat med femetta, femma, fyra, trea och träff.
Femetta innebär som regel i skarpt läge att älgen blir kvar på stället, och med skottet satt i ”träff” så får älgen så lågt blodtryck att den inte då heller rusar någon längre sträcka.

En måndagskväll i slutet augusti styrde jag så kosan mot skjutbanan. Vis av tidigare års övningar lastade jag ammunition i bagaget så att bilens strålkastare pekade snett upp i skyn.  En yngre kollega i jaktlaget följde med. Det var andra året han deltog i jakten. Han hade lämnat inlandet för bättre arbetsmöjligheter i kuststaden Umeå och ville passa på att avlägga sitt prov när det ändå gavs tillfälle.
När vi kom fram anmälde oss hos funktionärerna i sambandskuren. De fyra skotten som varje serie består av, ska fördelas med två skott på stillastående älg och två på löpande.
Det går till så att den ståtliga älgfiguren kommer fram i helfigur i kanten av skottfältet. Då startskottet går, alltså då första skottet avlossas, startar älgen och glider iväg över öppningen. Innan den når andra sidan så ska skytten sätta skott numro två. Helst i träffområdet.
Sedan blir det repris åt andra hållet.

Sedan kommer älgen

Det låter enkelt. Det är det inte. Stillastående går väl an – där får de flesta jägare hyfsad träff – löpande är svårare. Särskilt åt det ena hållet är det marigt. Det blir avigt på något sätt. Älgen har visserligen en förutsägbar hastighet och bana, ändå är det nästan omöjligt att få in fyra träffar i rad.

Och är det tufft på skjutbanan är det inget mot vad det är i skogen. Där sitter jägaren på passet med utsikt över ett hygge med skapligt skjutfält och väntar. Kommer det då en älg så inte sjutton glider den upp i skogskanten med bredsidan exponerad. Och inte lufsar den efter första skottet iväg i sakta mak i förutsägbar bana. Nej, älgfan kommer i toksken i stumfilmstempo. Innan den alerte jägaren har hunnit ta bort hörsnäckan med melodikrysset ur örat, vika ihop tidningen, ställa kaffekoppen och doppat på en stubbe, så är hygget lika öde som en byggarbetsplats klockan femton på fredag eftermiddag. Det enda som möjligen kan antyda att en älg passerat är fladdrande skägglav i hyggeskanten.
Men på skjutbanan är det som sagt betydligt enklare.
I teorin.
I verkligheten går det till så att ammunitionsberget minskar i takt med att svordomarna över missarna ökar.
Den som inte står i skjutbåset väntar på sin tur på en bänk intill. Där spanar den väntande förstulet på skytten och noterar beundrande, eller avundsjukt, resultatet.

En sent anländ skytt stod i tur efter mig och min jaktlagskollega. Då han siktade mot älgen log avbytarbänken i lönn.  Gevärspipan hade samma rörelsemönster som von Karajans dirigentpinne framför London Filharmoniker. Efter första serien gick han in i kuren för att få resultatet och vi övriga spetsade öronen för att skadeglatt höra om de fyra missarna.
”Femetta, femetta, femma, femma ” hördes i högtalaren från markörgraven.
Ren tur, tänkte vi.

Skanåker

Men när mästerskytten efter fyra lika bra serier svalde en av oss andra jantelagskänslan.
– Det var inte dåligt, hur bär du dig åt?
– Jag tryck’å’ då he’ jär mittför”, sa Skanåker-kopian, packade ihop och åkte hem.

Till slut lyckades jag med de allra sista patronerna äntligen uppfylla kraven för att få gå i älgskogen i år också. Då var bösspipan så het att jag hade kunnat grädda en årsförbrukning rullrån på den.
I bilen på hemvägen satt jaktkompisen och gned högra axeln som blivit väldigt öm för. Geväret med kaliber åttahelafemtisju som han skjutit med sparkade ordentligt bakut.
– Man blir nästan skotträdd, sa han. Och för lite ammunition hade jag med mig också.
Han hade att se fram mot ytterligare kväll på skjutbanan
– Varför hade du inte din egna behändiga sexochenhalva? frågade jag.
– Du vet… Farsan har sagt att jag ska ha den här, och då blir det så