Det är krig! Sedan i vintras befinner jag mig i krig. Ett segt och utdraget gerillakrig. Med myrorna. De försöker att invadera mitt hem genom ett systematiskt och listigt utnötningskrig. Varifrån de kommer kan jag inte riktigt lista ut. De bara finns där.
Riktiga high-techmyror är det för de förflyttar sig genom molekylupplösning. Om jag står och diskar och disbänksplåten till höger är kliniskt ren, och blänker som en skogstjärn om sommarkvällen och vänder mig om för att placera ett glas i diskstället. Den manövern tar högst en tiondels sekund, och då jag kollar till höger så står det några myror där. Fullkomligt oberörda som om de stått där hela livet.
Hur de kom dit vete fåglarna. Finns inte en chans att de krupit fram mellan diskbänksplåten och vägglisten på den mikrosekund det tog att ställa bort glaset. Det måste vara någon variant på molekylupplösning!
Reservtrupper
Och många är de. Myriader! Reservtrupperna är säkert större än de stridande förbanden. Ju fler jag krossar ju fler verkar det bli. Just det. Krossar var det. En bit hushållspapper mellan tummen och diskbänksplåten. Krasch! En mindre! Ändå kommer det nya. Inte hundratal utan några då och då, ibland en, ibland två, ibland flera. Särskilt när kylan är sträng har jag märkt en ökad kärlek för köksvärmen. Ibland har jag funderat på någon skrämselmetod. Rigga upp en död myra som avskräckande exempel. Fast jag tror inte de bryr sig. De verkar coola.
En kväll åtlade jag med en klick läcker honung inköpt på höstens Noliamässa. Den kan de inte motstå, tänkte jag och beredde mig på en myrmassaker morgonen därpå. Sen jag sköt min första älg, en ståtlig 11-taggare på min tredje älgjaktssäsong har jag blivit lite mindre blödig. Inte så att jag njuter av att krossa myrorna men jag tvekar inte en sekund att ta dem av daga. Någon gång kan jag tycka lite synd om stackarna, men så ser jag för mitt inre hur de sitter i väggarna och gör intelligenta destruktionskalkyler för bärande bjälkar i Gullringshus, så det nästan kokar i myrhjärnorna. Då går medlidandet över. När jag så steg upp vid halvsex på morgonen efter att ha gillrat honungsfällan smög jag försiktigt ut i köket beredd på den slutliga uppgörelsen. Pyttsan! Honungen låg kvar gul, kladdig och fin och inte en myra så långt ögat nådde.
Jag har vunnit
De är knäckta! Jag har vunnit utnötningskriget. De har retirerat tillbaka till naturen. För ingen normal myra kan motstå en klick läcker honung svärmad i Sörmjöle.
Belåtet satte jag mig med tidningen och morgonfikat. Efter en stund gick jag för att hämta påtår, och vad såg jag då på diskbänken? Myror på marsch. Tramp! Tramp! Tramp! I perfekt formering på väg till honungen längs bakspåret som rekpatrullen lagt ut.
Krossa! Krossa! Krossa! Där fick jag minst 10 st. Det är lite japanskt över dem. Kamikazedrag. Marscherar rakt in i fördärvet utan att blinka. Fastän de kan se sina kamrater ligga där så väjer de inte en millimeter utan stegar på rakt in i krossen. Ske kejsarens vilja!
Jag kan meddela i dessa åtstramningstider har även myrornas socialtjänst drabbats av nedskärningar. De svagare tas inte omedelbart om hand av sina fränder utan är det någon som inte riktigt hänger med så är domen hård: Sköt dig själv. Jag kan ibland se en skröplig gammelmyra som kravlat sig ut på ättestupan för att själv fixa slutet. Ättestupan är källartrappan. Där hoppar han rakt ner i evigheten, viss om att ha gjort sitt för den allmänna nedskärningen.
Myr-fonus
Efter stupan tas de omhand av min samarbetspartner begravningsentreprenören Myr-fonus. Det är en lat men listig spindel som spunnit sitt nät vid nedersta trappsteget där han tar hand om resterna genom att spinna en tunn tråd omkring. Det ser ut som svepning i gladpack. Sen hänger han upp myrstackarna på tork i nätet. När de fått lämplig konsistens och mörhet häktar han ner dem och gör sig en smarrig middag.
