Den ena av mina rara, gamla mostrar i Lycksele dog en försommar för 15 år sedan. En långvarig lunginflammation gjorde att hennes kropp inte orkade längre.
Hon var född 1916 och hade levt ett liv liknande många i hennes generation. Hårt arbete under små omständigheter och med sparsamhet. Detta märktes när vi anhöriga skulle ta reda på hennes kvarlåtenskap. Hon hade sparat det mesta. Från gamla förpackningar, kläder och handarbeten till tidningsurklipp, brev och foton. Allt prydligt paketerat och förvarat. Bland hennes många foton hittade jag ett av en mullig, finnig yngling i stora glasögon, prydligt uppklädd i vit skjorta och slips och med realmössa på huvudet. Det var jag. Med ett präktigt sursår på underläppen.
Drömjobb
Det var nämligen så att dagen innan jag skulle avlägga realexamen på realskolan i Storuman hade flottningsförmannen för Juktån ringt och sagt att nu hade ”Grenan” rivit. Det innebar att isen på den ca en mil långa Likkotgrenen som var en utlöpare till Juktån hade rivit. Det timmer som var avverkat och kört ner på isen under vintern skulle då flottas ner till huvudälvfåran Juktån. Detta var för en 17-årig yngling rena drömjobbet på den tiden och jag hade naturligtvis tackat ja. Kruxet var att realexamen skulle avläggas dagen därpå!
Men den var nu avklarad och den obligatoriska fotograferingen skulle ske. Det var kö till fotograf Nilsson och jag var otålig med tanke på det väntande karlakarljobbet i flottningen som jag inte ville missa. I samråd med pappa och mamma beslöt vi att fotograferingen skulle ske senare när flottningen var avklarad.
Sagt och gjort. Vi åkte hem. Mamma ställde ned blombuketterna i potatiskällaren så att de skulle hållas färska och jag bytte från snyggkostym till arbetskläder. Jag gjorde en provianteringstur till affären där det obligatoriska rökta fläsket och falukorven från Holmlunds i Bastuträsk utgjorde basmaten. Efter att dragit på långstövlarna var jag så då redo att ansluta till de övriga flottarna för några dagars hårt slit.
Arbetet flyter
Vårfloden i små biflöden i skogslandet var före vattenregleringens tid väldigt kort och intensiv. Det innebar i stort sett arbete dygnet runt med avbrott för matraster och kanske någon timmas slummer vid elden när det var som mörkast och kallast mitt i natten och avsmältningen dämpades något. När sen solen gick upp vid tretiden på morgonen gjorde vi detsamma och arbetet fortsatte. Vid denna tid på året, slutet maj/början juni, kan solen vara väldigt gassande och vi arbetade oftast med bar överkropp för att ta vara på svalkan från det kalla vattnet. Törsten släcktes genom att man tog kåsan som hängde på bältet och drack av det iskalla åvattnet. Det läskade gott. Timret utsöndrade terpentiner som man kunde se som en svag oljefilm på vattnet ibland. Detta var nog inte så hälsosamt för en 17-årig ynglings munslemhinnor för efter bara någon dag hade ett djävulskt sursår blossat upp på läppen. Irriterande.
Jobblycka
Efter tre dygn var så biflödet färdigflottat och vi for hem och jag klädde upp mig i realkostymen och mössan igen och åkte till fotograf Nilsson i Storuman för att avsluta dokumentationen av realexamen. Blommorna i pärkällaren hade tröttnat så fotona fick bli blomsterlösa men i stället kunde jag som sagt ståta med ett maffigt halvläkt munsår på underläppen. Men vad gjorde det då jag hade fått göra debut i flottningsarbetet. Jag hade tydligen fått godkänt av flottningsförmannen Hilding för han lovade att jag skulle få vara med om fortsättningen i huvudflödet Juktån med början några dagar senare.
Läs mer om flottning med livet som insats.
