Sommaren 1997 kommer att gå till historien som en av de varmaste under 1900-talet. Många rekord slogs både vad gäller värme och uteblivet regn, kanske till nackdel för bönderna men till stor lycka och glädje för alla som hade semester i vanlig ordning.
Badvattnet kom snart upp till acceptabel temperatur och stannade där så lång tid att till och med den som betraktar att ta ett bad i öppet vatten som en form av miljöförstöring till slut blev tvungen att motvilligt närma sig det våta elementet.
Jag badade
När jag då till slut huttrande i den ljumma sjöbrisen skalade av mig Helly-Hansenkostymen, rullade ner polarstrumporna och sakta blottade min sälformade kropp upptäckte jag att det skett vissa fysiska förändringar sen jag badade sist (vid värmeböljan 1957).
Knäna hade till exempel drabbats av någon sorts avlagringar som gick omlott som bältahud. När jag sträckte ut benet så föll kakorna in efter varandra ungefär som larven på en gammal Landsverk grävmaskin. Tårna gick inte heller att riktigt känna igen. Förutom stenhårda förtjockningar på varenda knog så såg inte tånaglarna ut som förr. De en gång så perfekta keratinplattorna, ja bortsett från någon blånagel då och då under fotbollskarriären, hade börjat tillbakabildas till det de var vid evolutionens början: klor.
Tjocka, gula, böjda, vassa, helt i överensstämmelse med hur de såg ut när vi lämnade vattnet och så småningom tog oss upp i träden. Konstigt att vissa delar av kroppen fortsätter att växa hela livet. Öronen lär ju växa ända till sista dagen. Ett lysande exempel är den amerikanske skådespelaren Georg Burns som vid hundra års ålder hade ett riktigt par rabarberblad på skallen. När han plåtades i profil så var öronen det enda som syntes. Det är ju ganska logiskt att det blir så. Allt eftersom hörseln försämras måste väl kroppen kompensera detta med större radarskärmar så att vi inte ska kunna missa hustruns ordergivning.
Att näsan fortsätter att dra iväg är ju lika solklart: Ju sämre synen blir desto längre kan vi skjuta glasögonen ut på näsan för att kunna läsa det finstilta i dödsannonserna.
Tacksamt konstaterar vi att också hakan hänger med i utvecklingen. Det är ju en himla tur att vi får stödja på den, annars skulle vi bränna näsan i gröten när vi sitter där på hemmet och personalindragningarna har gjort att vi får mata oss själva.
Hurtigt konstaterar jag att tiden har sin gång och vi med den.
