Slåtter förr i tiden

Då jag växte upp hade mina föräldrar ett litet jordbruk, vilket nästan alla hade på den tiden. Detta var på 1950 och 1960 talen. Pappa var byggnadssnickare, en skicklig och därmed eftertraktad sådan, och skötte mycket av jordbrukssysslorna på ledig tid. Slåttern var det som tog mest tid, och den blev lite lättare att hinna med när så småningom 4 veckors semester infördes 1963.

Höslåtter var på den tiden väldigt väderberoende, när man som vi hässjade höet för att det skulle torka. Torrt, soligt och lite blåst var idealiskt.

Hässjevirket

Hässjevirket , oftast av gran, bestod av störar, stänger och stöd. Störarna var ca 3 – 3,5 m långa och ca 15 cm i diameter, med navarborrade hål där pinnarna som stängerna vilade på var islagna. Ca 35-40 cm mellan pinnarna. Så småningom byttes dessa pinnar ut mot lämpliga tillkapade bitar av armeringsjärn. Då kunde störarna göras smäckrare och därmed lättare.

Stängerna var ca 6-7 m långa och högst 10 cm i diameter. Hässjorna bestod  av 2 störar och 7 stänger så det blev rejäla hässjor som rymde mycket hö. Ibland gjorde vi en dubbelhässja (”tvisköt”) som då hade en gemensam mittstör. Stöden var av bräder eller rester från huggningen av hässjevirket. Störarna stöttades från båda sidor för att stå emot blåst. Hässjorna utgjorde ett rejält vindfång och det var nödvändigt att de var säkert stagade.

Slog ut tidigt på morgonen

Vi hade ingen traktor utan lejde en när det skulle slås ut. Den kom oftast vid 5-tiden på morgonen, så när vi tonåringar kravlat oss upp ur sängarna och vaknat till, så var det redan utslaget och klart att börja hässja.

Famna, hässja och täcka

Det var manuellt arbete. Höet famnades i lämpliga valkar med räfsa mot benet. De kraftigare räfsorna kallade vi för härva. ”Bärarhärva” om den var avsedd för hässjning. (Har sett att jämtlänningar har samma namn på den). Höfamnen klämdes fast mellan härvan och den lediga handen/armen och bars och lades på stången. Var det längre bit till hässjan kastade man upp famnen på axeln och bar till hässjan. När så takvarvet skulle på så famnade man höet, men lade härvan med pinnarna uppåt och lade famnen med undersidan som var särskilt hårt packad på pinnarna, och vände upp famnen på takstången. På så sätt fick man ett så hårt packat tak på hässjan som var möjligt och som därmed tålde regn bättre.

När höet torkat ska det ladas

När höet hade torkat i hässjorna skulle det ladas. Vi rymde hela höskörden på lagårdsvinden och i utrymmet på markplanet.  Som jag minns så hade vi i början ett väldigt stort, lågt, flak på två hjul. Drogs av en häst som pappa lånade under tiden vi bärgade in torrhöet. Rymdes lätt två hässjor i lasset och det kördes uppför lagårdsbryggan upp på höskullen. Där kopplades hästen från och leddes ut till gröngräset som den njöt av medan vi lossade hölasset. Med högafflar tryckte vi höet ända upp under yttertaket. Vi yngre fick trampa ihop höet för att det skulle rymmas så mycket som möjligt. Det dammade om torrhöet och när man efteråt hostade och snöt sig var resultatet svart.

Min äldre bror hade en Husqvarna 125-a. När den tjänat ut så byggde pappa, som var påhittig och händig, av hjulen och gafflarna en egen kärra som var möjlig att frakta en höhässja på. Någon hade då skaffat bil och fick agera dragfordon till hökärran. När pappa gick i pension och hade mer gott om tid för jordbruket brukade han vara dragbil själv. Han kopplade lasset bakom mopeden och svischade hemåt med hässjan på släp.

Korna gick på skogen

På försommaren,  så fort det börjat grönska, så släpptes korna ut i skogen. Fritt mulbete, som det hette i arrendet. Korna var alldeles galna i att få komma ut och slippa ladugården. De hade hur mycket bete som helst.

Det växte mycket gräs i skogen. Det fanns också många nedlagda jordbruk, som folk flyttat från, och som inte börjat växa igen. Det var rena buffébordet för Blenda, Sköna, Lena och Snövit. När sedan gräset börjat vissna och betet avtagit i skogen så fick de komma hem och beta på lägdorna som då börjat grönska igen.