Det är något visst då solen börjar ta överhand över gråheten på senvintern. Det är ljust när man åker till jobbet och det är ljust när man åker hem. Asfaltvägarna blir snabbt bara och smältvattnet pillrar i dikeskanten. Det märks definitivt att vi går mot vår.
Den här vintern blev lite konstig på något sätt. Första halvan mild och nederbördsrik, fast lite snö. Sen en kall januari och efter det flera meter snö i februari och mars. Snö 27 dagar i februari är säkert rekord av något slag. Kallperioden innan var också extrem med kvicksilvret en bra bit söder om minus 30 i långa perioder.
Fast egentligen märker man inte så stora olägenheter av kylan, frånsett att allting blir lite segare. Maskinerna tål mindre påfrestningar, liksom människan, men de fungerar.
Personbilarna har ju blivit små under av driftsäkerhet och går förvånansvärt friktionsfritt trots dessa låga temperaturer.
Man är ordentligt rustad numera
Men skulle det hända något så är man ju rustad för att klara svåra situationer. Snöspaden ligger i bagaget från september till juni ifall man skulle bli tvingad till en blixtsnabb undanmanöver och hamna i diket, på grund av någon dåre som inte kan hålla sin sida eller en ren som saknar vett men inte dödslängtan.
Startkablar, bogserlina och k-sprit är obligatoriska. Den vindtäta, fuktavvisande termodressen ligger längst fram i bagaget tillsammans med vinterkängorna så man enkelt kan nå dem via luckan i ryggstödet. Man har ju sett på TV om flygplan som störtat i Anderna eller Himalaya och passagerarna har överlevt själva kraschen men sen frusit ihjäl i tunna sommarkläder i sina försök att nå civilisationen och något liknande vill man absolut inte råka ut för.
Några kilo feta chokladkakor och annan näringsrik proviant är gömda i framstolarnas fickor, ifall vinterstormen blåser bilen av vägen och den kilas fast mellan två stortallar så att dörrarna inte går att öppna, och lössnön döljer den i tio dagar innan en lavsökande härk sparkar hål på vindrutan och visar vägen ur idet. Extrabatteri till mobilen, ficklampa, tändstickor, tändved, kniv, yxa och andra nödvändiga verktyg gör att nutidens bistra vintrar inte har en chans att sätta oss ur spel även vid de mest svåra förhållanden.
Glykolindränkt yllevante var defroster
Annat var det förr. Då var man minsann inte rustad för att det skulle hända något oförutsett. Bilarna var ju av en helt annan kvalitet då. Ändå hade man inte en tanke på att bilen skulle kunna få motorstopp. Och vintrarna var lika kalla på den tiden. Jag minns ungdomens mångmilafärder till grannsocknarnas dansmetropoler på lördagskvällarna tillsammans med kompisen i hans Vw-bubbla. Värme var ett ouppnåeligt tillstånd i den bilen. Efter 7-8 mils vrålkörning kunde möjligen rimfrosten lätta i nedre hörnet på vindrutan, men som regel var en glykolindränkt yllevante det bästa sättet att hålla ett litet hål öppet för sikten.
Perlonskjortan var kall, fast varm
Termodresser var inte uppfunna då. Vi hade kostym, perlonskjorta, kortkalsonger, ankelsockor och myggjagare. Och möjligtvis en trenchcoat. Men intifan frös vi. Det måste ha berott på att perlonskjortan blev så styv i kylan att den stod som ett rör utanpå kroppen så det blev någon sorts termosflaskeeffekt.
Men fram kom vi och hem också även om det ibland gick åt dubbla Amazoner (Volvo) för att dra igång oss när kylan frusit bort den sista ampéren ur 6-voltsbatteriet.
Så här efteråt kan man inte tycka annat än att föräldrarnas omdömen om oss, när de någon gång fick klart för sig vilka revir vi scannade av på helgerna, att vi inte var riktigt kloka, var ett kraftigt understatement.
Men roligt hade vi!
