Tjusningen, eller det hemska om man så vill, med att jobba med drift och underhåll är att det sällan blir som man har tänkt.
När jag åker till arbetet på morron så har jag t.ex. planerat att jobba undan en massa saker som inte blivit av tidigare. När jag åker hem på kvällen så är allt jag skulle göra ogjort, plus lite till, men istället har jag uträttat något den dagen som jag inte hade en tanke på när jag for iväg på morgonen.
Och det var just på morgonen en dag för 3 månader som en tant från vägens ände i socknens utkant ringde för att fråga om vi hade ”såna där skyltar”.
Jag svarade att vi hade nästan alla sorts skyltar och undrade vad hon funderade på.
– Det ska stå ”privat område, tillträde förbjudet ”. Kan du skaffa två sådana? frågade hon
Sedan började hon en lång utläggning om hur grannbyarnas skotergäng kom på vintrarna och huserade på hennes ägor och eldade och festade och bar sig åt trots att de ”måste väl ha mark i sina byar”. Kulmen var tydligen när en rajd på ett 30-tal skotrar tog vägen över hennes potatisland alldeles bakom husknuten. Då tyckte hon att de gott kunde ta en annan väg och hade alltså beslutat sig för att sätta upp skyltar så de begrep någonting.
Detta var strax efter semestern och jag hade nästan glömt det hela när godsbilen en dag tre veckor senare ställde av skyltpaketet utanför bron. Jag stod just i färd med att ta en inspektionsrunda i området så jag lade in paketet samt några stolpar och fästen i bilen och styrde kosan ut i glesbygden.
Väl i bilen ringde jag till tanten och sade att skyltarna hade kommit och att jag tänkte leverera dem under dagen.
– Det är bra, sa hon när kommer du?
– Om nån timme.
Biltelefonen knastrade och sprakade så jag hörde inte riktigt det sista hon sade men det var någonting med ro.
När jag senare svängde upp på gårdsplanen satt tanten påklädd och klar med käppen i hand ute på bron. Jag hälsade på henne och öppnade bagaget för att överlämna skyltarna då hon sade:
– Njaa, vi kör väl ner till sjön, jag ska ha dem där.
Hon parkerade sig i framsätet och dirigerade mig längs en smal och gropig kärrväg över åkrarna och genom skogen ner mot sjön som skymtade en bit bort när vi parkerat i ett gammalt grustag.
När jag stängt av motorn fick det knastrande slutklämmen på vårt mobilsamtal sin förklaring:
– Visst kan du ro? frågade tanten
– Jo visst kan jag det, jag kan ”mönn”* också.
Hon låtsades som inget.
– Det är bra. Jag har frågat ’n Eskil så vi får låna hans båt som han har här på somrarna. Den ligger en bit bort efter stranden.
Hon pep iväg efter en igenvuxen gammal kostig, och jag stapplade efter fullastad med skyltar, stolpar spett och verktyg. När vi kom fram till stranden så stannade hon och pekade ut över sjön.
– Där borta är Åkerholmen. Det är dit vi ska.
Jag tittade ut över det spegelblanka vattnet. Där lååångt bort på andra sidan knappt synlig för blotta ögat skymtade en gräsbevuxen rund liten ö med en timmerlada på.
Båten låg uppochned på stranden. Jag böjde mig ned och tog tag och skulle vippa den på rätt köl. Det var en ordinär rejäl svensk roddbåt gjord i gediget bly. Jag tog i så alla bråcken stod som vindruvsklasar och ögonen som pingpongbollar, det susade i skallen och endast tack vare att jag fick våmmen i svängning så lyckades jag få den på rätt köl.
Men vanudå! Inga åror!
– Men syndarns också, sa tanten, har ’nEskil tagit hem årorna. Men jag har ju min båt i lagårdsporten uppe vid huset. Om du vill köra upp och hämta årorna från den så har du något att ro med.
Det fanns ju som ingen återvändo, så jag traskade iväg bort till bilen, startade den och skumpade iväg upp till lagårn. Där inne låg hennes egen båt, en nätt liten nytjärad träbåt helt annorlunda än den atlantångare sommargästen Eskil generöst lånat ut. Jag tog med årorna och krånglade mig tillbaka ner till sjön. Tanten väntade troget kvar. Hon tog plats i båten och jag pressade båtschabraket ut på flott vatten, klev i, greppade årorna och lade kursen mot Åkerholmen.
Jag rodde och rodde och rodde. Den lilla holmen i fjärran verkade lika långt borta varje gång jag kollade över axeln. Och tanten pratade och pratade och pratade. Besöken kanske inte var så många i hennes stuga så hon verkade ha mycket på lager som hon ville språka om.
Hon uppehöll sig gärna om hur det var förr i tiden när hon kom till trakten som nykläckt lärarinna,
– Jag gick seminariet i Lycksele, det var där jag lärde mig räkna. Och sätta betyg. Sen jag hade börjat som lärarinna här i byn så träffade jag maken. Förstå vilken rejäl och bra karl det var. Han var duktig jordbrukare och skötte skogen som en riktig jägmästare. Han kunde allt och gjorde aldrig att dåligt arbete och är det präktigaste som har levat på denna jord. Han var en aktad man.
Hon återkom ofta till vilken förträfflig karl hennes sen några år avlidne make var. Medan däremot bror hans var ett riktigt skräp som inte kunde göra ett riktigt handtag och bara försökte sko sig på andra. Och försökte roffa åt sig vid arvsskiften och ägodelningar utan att följa de regler som fanns.
Det hade börjat en gång med hennes makes farfarsfar som en gång ägde tre byar. Och sex söner. Han satte två pojkar i varje by och sen hade dessa ynglat av sig i många led. Hon berättade hur man skiftat hemmanen och delat och ärvt och bytt.
Tidsperspektiven växlade snabbt i henne berättelse, ibland tidigt 40-tal och ibland 90-talet. Jag hade lite svårt att hänga med i alla släktled och tidevarv men det var ändå fascinerande att höra på. Tanten och hennes man hade nog kommit rätt helskinnade ur skiftningen. Den ursprungliga arealen måste ha varit enorm för trots många klyvningar så förstod jag att deras skiften var i den klassen att man behövde en rejäl matsäck med sig om man skulle gå runt gränserna. Bara tomten runt huset, ”gårdsskiftet”, var 45 hektar.
Nu hade holmen kommit så pass nära att det var dags för landstigning. Hon hittade en plats som hon tyckte var rätt och jag monterade upp skylten efter hennes anvisningar. Holmen hade en gång varit slåtteräng och huserat får och getter på somrarna. En fin liten timmerlada stod på en rejäl stenfot nere vid stranden. En riktig liten idyll.
Vi tog plats i båten för att ro tillbaka. Hennes undervisning handlade nu om vilka kraftkarlar bygden hade fostrat
– ´n Starkings-Petter som var nånting okristligt stark. Han brände tjära och skulle köra två tjärtunnor till staden för att sälja. När han kom till träbron på Haga så tyckte brovakten att han hade för tung last så bron skulle inte hålla.
Starkings-Petter sa inget men slog tappen ur tunnorna, stack in långfingrarna i hålen och bar 180-literstunnorna över bron. Sen körde han över hästen och lastade på tunnorna och fortsatte färden in mot staden lämnande kvar en gapande brovakt .
Denne Petter hade tre drängar som drog slipstenen när lien skulle slipas. Detta var ett riktigt urtråkigt jobb så drängarna bad husbonn att ligga på lite mer så det skulle bli klart någon gång.
Han tryckte till lite extra med den påföljden att stenen stoppade. Tre välvuxna drängar orkade inte rubba stenen när ´n Starkings-Petter lade kraften på stenen!!
Vi började närma oss land och tanten anförtrodde mig vilken suverän roddare hennes make var. Han kunde ro han! Men däremot hans bror, som själv tyckte att han var en storroddare, kunde knappt kajka fram på vattnet. Efter ett midsommarfirande på Åkerholmen skulle det bli kapprodd på hemvägen för att imponera på flickorna och med skadeglädje i rösten så anförtrodde hon mig resultatet av regattan. Jo den där odågan till svågerämne rodde fast på en sten.
– Som hade funnits där i tusen år!! Vilken odugling!
Nu skrapade båten mot stranden, vi klev ur och jag drog upp den och lyckades återställa den i framstupa sidoläge. Helt visst ett litet annorlunda jobb jag fått göra. Men kunden var nöjd och det är ju huvudsaken i vår verksamhet
Jag är uppvuxen vid en av södra Lapplands vilda skogsälvar. Redan innan jag började skolan rodde jag de 300 metrarna över älven för att hämta posten som levererades i postväska till granngården på andra sidan. Under vårfloden hände det ibland att man missade båtlänningen ganska rejält pga. den starka strömmen och sen när flottningen hade börjat så var det ibland mera tur än skicklighet att man överhuvudtaget kom igenom timret och iland. Jag hann jobba i älvflottningen några år med forsränning i de likstammiga träbåtarna som en spännande krydda i det hela. Så alldeles nybörjare var jag ju inte bakom årorna.
Så denna roddtur gick ändå ganska raskt och jag prickade båtlänningen utan problem trots vändradie som en oljetanker på den lånade båten. När jag nu hade fått båten på plats och samlat ihop grejorna så dristade jag mig till att fråga tanten vad hon tyckte om mina färdigheter som roddare. Vad kunde mitt betyg bli??
-Njaaa, B+ !
*”mönn”, dialekt för att backa en roddbåt.
