Nu är vårbruket i full gång, både på åkrarna och ute på vägarna.
På åkrarna kör bönderna dag och natt för ta tillvara det fina vädret. Det är bråda tider. Dammet reser sig efter ekipagen som efter en prärievagn jagad av indianer i en gammal vildavästernfilm. Dyngspridarna, radsåningsmaskinerna och ringvältarna har inte en chans att behålla vinterrosten. Kornas samlade restprodukter från vinterbearbetningen i bladmagen, löpmagen, vommen, boren, roxen och glan, går in i det eviga kretsloppet. Sädesärlorna springer klorna av sig i ivern att ta för sig av de dukade á lá cartefårorna. Kort sagt så är det ett himla hålligång.
På grusvägarna är också vårbruket igång. Det innebär att vägen mjukas upp med vatten, djuphyvlas, riktas upp, profileras, släthyvlas och därefter görs en rejäl insaltning av det fuktiga ytlagret. Med lite tur med vädret därefter så att vägen hinner ”ta ihop”så kan grusvägen behålla sin fina form och konsistens och förbli dammfri över hela sommaren.
Christer, verkställande jordbruksminister, har organiserat en hel liten armada för att klara detta rationellt och snabbt. Tre vattenbilar, två väghyvlar och en saltbil far som ett blinkande cirkussällskap genom socknen. Och fint blir det.
Vägsaltet importeras från vårt östra grannland direkt från fabrik. Det är färskvara som levereras nästan varm vid mottagandet. Men det är ett aggressivt medel att jobba med. För Kjell Hägglund, som sprider ut saltet med lastbil och spridare, vore oljeställ och skinnslips rätt klädsel. Och det går åt mycket vatten för att rengöra maskiner och folk efter jobbet.
En kväll då jag just skulle låsa kontoret vid 18-tiden dånade en blåvit kalotti-transportti- tradare in på gårdsplanen och en blond finländsk yngling kom in med fraktsedlar i hand och sa
– Väägsalt.
– Bra, sa jag, men du får åka upp till Ekträsk och lossa för vi har för lite salt däruppe.
– Inte schvenska, para finska, sa han och slog ut med händerna.
– Jaså han kan inte svenska, tänkte jag. Själv hade jag åkt över till Wasa hela tre gånger på 80-talet och klarat mig bara fint, även om det var mest kroppsspråket som gällde då, så jag vräkte iväg hela mitt finska ordförråd på en gång.
– Yksi kaksi päivä kiitos mittä perkele koskenkorva.
Han stirrade frågande på mig fram till sista ordet då han sken upp och sa:
– Joo, och vände och gick mot långtradaren.
– Stopp stopp, sa jag, det var inte så jag menade, do you spik inglish?
Jag pratar en perfekt aristokratengelska
– I anderstand, sa han och ryckte lite på axlarna. – Bra, tänkte jag, då ordnar det sig. Jag ståtade ju med lilla a i realbetyget för 36(!!) år sen så det var ju ingen match.
– Åkej, you törn bäck into samhället änd than törn to dö rajt at dö secönd street and drajv about törtiin kilometres and than törn to dö rajt again. It stands Saunaswamp at dö skylt, and than yuo drajv tills you comes to Oakswamp, and där is it a tractor som will help you.
Han stirrade på mig som om jag var en invånare från Nyasaland och slog ut med händerna igen
– Not anderstand.
Va fan gör jag nu tänkte jag, jag kan ju inte lotsa honom ända till Ekträsk nu. Jag skulle ju sätta potatis i kväll.
Räddningen blev en sönderläst Motors vägatlas som står i bokhyllan och vi enades snart om vägval och slutdestination, och den finske blondinen brakade iväg.
Jag tog telefon och ringde Karl-Ivan i Ekträsk.
– Sjunollnollnollett.
– Tjänare det är Kurt, hördudu det kommer en finsk långtradare som du får lossa vägsalt ifrån, går det bra?
– Det går fint.
– Men chaufförn kan ingen svenska. Kan du finska?
– Nähähä, skrattade Karl-Ivan, inte en bokstav.
– Engelska då?
– Nä hördu, jag var sjuk den dagen vi hade engelska.
– Säg haodojodo till honom, det betyder ungefär hej.
– Ja jäsiken, det ska jag!
Transporten kom fram, lossningen gick som smort och kalciumkloriden är numer helt och fullt integrerad med grusvägarna runt Oakswamp, Greatsandlake, Littlesandlake and Northvillage.
