En dag när jag hämtade posten låg där ett vykort med ett härligt sommarmotiv.
Vad roligt för somliga att de kan åka på semester så här års tänkte jag. Jag vände på kortet
”Hej, vi har reserverat tid för dig . Välkommen till oss för en undersökning.
Hälsningar från din Tandläkare”
Den hurtiga tonen i inbjudan gör att den eventuella tandläkarskräck man har inte ska resultera i magknip, utan insikten att man ska ner i stolen igen lindras lite av det sköna motivet på kallelsen.
För tandläkarskräck det har man ju. Eller åtminstone har haft. De första kontakterna jag hade med tandläkaren var på Stensele tandpoliklinik för mer än ett halvt sekel sedan.
Folktandvården hade startat sin verksamhet efter riksdagsbeslut 1938 med organisationen knuten till landstingen för att ge ”fri tandvård åt barn och mindre bemedlade vuxna”. ( Jag tillhör den gruppen än). Det var säkert nödvändigt. Dålig kunskap om tandskötsel och eftersatt tandvård gjorde att behovet var stort. Behovet av tandläkare var förstås också stort sen reformen startade och den inhemska tillgången räckte inte alltid till. Åtminstone inte i Stensele. Där härskade en import från Tyskland. En svartmuskig, stickögd, tyrannisk typ vars svenska ordförråd bestod av det halvtyska ”spotzen”. Det enda man såg när man, blek av eterlukten som slog emot redan innanför dubbeldörrarna i entrén, darrande lyckats klättra upp i den stenhårda, svartklädda galonstolen var hans underarmar som var ludna och dessutom grova som massaved.
Han var stark som en björn och de håriga händernas framfart i de stackars förstaklassarnas trasiga garnityr bäddade för en tandläkarskräck som hos en del sitter i än i dag.
Borren var långt ifrån dagens höghastighetsunderverk. Den vi drabbades av var en lågfartsmodell med cirka fem varv i minuten som gjorde att våra huvuden skallrade som om det var en Atlas Copco bergborr. Borren drevs av en balatarem* som var förbunden med en urstark 500-hästars elmotor i källaren vars strömförsörjning utgjordes av en decimetergrov kabel direkt från kraftverket i Umeälven 500 meter därifrån. Ibland körde den trehövdade borrkronan fast i en trasig jäckel* och det enda som hindrade oss från att rotera med, var att våra händer stelnat i skräckkramp runt de hårda armstöden.
När så småningom knirket från amalgamstoppningen tog vid, slappnade vi av lite grann för då visste vi att pinan snart var över.
På den dunkande rälsbussen på väg hem försökte vi hurtigt inbilla varandra att det nog inte hade varit så hemskt i alla fall. Fast det var svårt att förstå vad de andra sade för tysken hade skarpladdat bedövningssprutorna så att våra läppar var utan känsel och tjocka som hockeypuckar till långt ut på kvällarna.
När jag senare i livet insåg att jag måste gå till tandläkaren av egen vilja så blev det först till en praktik i Lycksele. Där stiftade jag bekantskap för första gången med en snabborr. Vilken skillnad! Ett lätt vinande och hålet i den trasiga tanden var preparerat för fyllning. Med stor förvåning klev jag efteråt upp från stolen och konstaterade misstroget att ”var det inte värre”.
I Umeå blev jag sen i cirka 30 års tid kvar hos samma tandläkare. En suveränt skicklig och effektiv odontologisk hantverkare som skötte och lagade mina tänder på ett sätt som gjorde att den eventuella tandläkarskräck jag hade kvar från barndomen definitivt försvann.
Fast även han var lite tyrannisk. Ni vet; snabbt upp i stolen, proppade munnen full med grejor och sen gick han i gång. Berättade om storfiskar han hade fångat, bilar som gick som en dröm med minimal bensinförbrukning, slalombackarna som han elegant susade nerför, och så vidare. Han fick ju stå oemotsagd för när jag försökte svara så blev det bara – Ggagakksch, och han låtsades inte förstå.
Efter avslutad behandling när munnen rensats från verktygen och jag var beredd att möta alla hans påståenden i kronologisk ordning, som jag hade lagrat dem i bakhuvudet, så var han redan på väg in till nästa patient i rummet intill. Jag sade ju att han var effektiv.
Hämnden är emellertid ljuv. Vid ett av de sista besöken jag gjorde på hans praktik hade jag laddad med argument. Innanför skjortan hade jag gömt små plakat där jag skrivit alla tänkbara svar och försvar på hans påståenden. Så när frågan kom om det var sant att min nya bil faktiskt drog 1 liter per mil så smög jag fram ett litet plakat med svaret. – Så j-a mycket svarade han. – Vaddå tänkte jag, 0,7 är väl inte mycket och kollade själv. Hans kommentar blev då förståelig. Jag hade i brådskan plockat fram skylten med vikten på största rödingen jag fick den våren, 1,9. Vi skrattade bägge två och jag lade upp alla småskyltarna på skjortan så han fick svar på tal till slut. Han pensionerade sig för några år sedan och efterträddes av den som nu skickar kallelser på vykort med förföriska motiv.
Han är också rätt skicklig. Trots att besöket hos honom denna gång inte resulterade i någon lagning eller annan åtgärd, lyckades han med virknålen lirka loss 540:- spänn ur min käft.
* balata, stelnad växtsaft från Mimosopsarter. Används bl.a. till drivremmar.
* jäckel, dialekt för kindtand. Singularis, obestämd form.
