Tidigt i höstas en kväll ringde telefonen. Det var dottern.
-Du pappa, jag ska åka till Florida i vinter och göra ett jobb, om du vill kan du få följa med. Jag bjuder.
En del lama protester om att inte ha tid, mycket jobb o.s.v. bet inte nämnvärt på henne utan hon avslutade samtalet med – Okay då säger vi det.
Erbjudandet var generöst men ville ändå inte riktigt smälta in i min skalle de närmaste dagarna. Skulle jag få följa med till Florida bara så där utan anledning. Det måste finnas en hake någonstans.
Visserligen har hon ett fast jobb med hyfsad lön men jag vet att månaden tar som regel slut långt efter lönen så det verkade lite konstigt. Kanske det var just därför jag skulle få följa med, som en sorts sista utpost att ta till ifall dollarna sinade för snabbt. Så var det säkert!
Hon vet ju att chansen att låna mitt kreditkort är numera lika liten som att hitta en tappad ögonlins i Stilla Havet.
Under sin studietid på journalisthögskolan så skulle hon nämligen plugga en termin i London. Bostad och övriga nödvändiga arrangemang var ordnade och hon åkte över för att bo och leva i imperiets huvudstad ett halvår och skulle absolut klara detta själv med egna intjänade sommarlovspengar samt studiebidrag.
Ungdomar som är myndiga, nä förresten, det börjar redan i tonåren, försitter ju inga tillfällen att klargöra för föräldrarna att dessa absolut inte behöver lägga sig i hur deras avkommor lever och har det, och att de minsann kan klara sig själva. Vilket tacksamt men tvivlande noteras.
Som den ansvarskännande fadersfigur man dock vill vara, så erbjöd jag mig att utverka ett andrakort till mitt kreditkort, så kunde hon ha det utifall det skulle uppstå problem. Men hon fick använda det bara SOM ABSOLUT SISTA RESERV!
Oslagbart rekord i högsta ligan
Det kortet tillbringade inte en minut på reservbänken. Nej tvärtom gick det direkt in i högsta ligan i engelska kreditkortsserien. Som en tung spjutspets i kedjan satte det ett oslagbart målrekord det året.
Månadsfakturorna från kreditkortsföretaget ändrade utseende. Tidigare handlade det om några enstaka köp per år: ”Affes gatukök i Tärnaby, från fjällresan , Clas Ohlson Insjön, under husvagnssemestern och Stallkafèet Umåker annandag jul”. Nu kom det formidabla datalistor ungefär som specificerade telefonräkningar.
” Somerfield, Whittard of Chelsea, The Body Shop, Hamleys Limited, Boots Chemists, W H Smith, Cafe Sol” blev bekanta inrättningar när jag svettades genom fakturorna slutet varje månad.
– Det är väl dyrt att leva och bo i en sån storstad, tänkte jag och tyckte att jag såg de olika livsmedelsbutikerna, pappershandlarna och bokaffärerna framför mig. Jag tyckte att jag började känna mig riktigt hemma London.
Det visade sig dock sedan att de butiker, nödvändiga för uppehället, som jag trodde hon traskade runt i istället var en nästan komplett redovisning av Londons alla pubar med några få inslag av eleganta smink och klädesaffärer!
Tack vare att det verkligen var ett k-r-e-d-i-t-kort så löste sig detta så småningom, men när Kicki var tillbaka i Sverige så dröjde det inte länge förrän kortet hamnade mellan käftarna på en rejäl Bacho avbitare och blev oanvändbart.
Kanske hade hon nu drabbats av någon sorts återbetalningsattack samt litet dåligt samvete och tyckte därför att jag kunde hänga med på Floridaresan på hennes bekostnad.
Paula Cunningham var chaufför till London
Det kommer väl ändå något emellan så det blir inte av, trodde jag hela förjulsvintern men ur ett julkklappspaket rullade jag ut Amerikabiljetter. Passet var fortfarande giltigt och en dag i början av februari så satt vi där på British Airways MD80, mjukt lotsade av flygkapten Paula Cunningham från Arlanda till London. Där bytte vi till Virgin Atlantics Jumbojet, som såg ut att rymma invånarna i en norrländsk inlandskommun, för det stora lyftet över Atlanten.
The Sunshine State tog emot oss från sin bästa sida. Väl ute ur de luftkonditionerade flygplatsbyggnaderna vällde värmen över oss. Solen lade sina kvällsstrålar över miljonstaden Miami och det kändes att man var på semester. Härligt!
Flygresan hade gått smidigt och snabbt trots de 9 timmarna i luften. Bekväma fåtöljer, egen TV i framförvarande fåtöljs nackstöd med ett utbud på 30-tal filmer, dataspel, navigationskarta där man kunde följa flygningen i detalj samt ett läckert mat – och dryckesutbud gjorde att man inte hann bli det minsta less .
En 45 minuters bussresa tog oss till Sunny Isles och vårt hotell Beach Harbor där vi installerades av en serviceminded stab. Med en genomströmning på 40 miljoner turister per år i Florida så förstår man att personalen är trimmad . Och språkkunnig. Fransktalande kanadicker, tysktalande tyskar, spansktalande sydamerikaner, tjattrande japaner samt övrigt löst folk beredde inte hotellpersonalen några bekymmer.
Första morgonen var jag tidigt uppe för att inte missa någon soltimma på beachen.
Utanför pooloffice satt en kolsvart yngling och hyrde ut solstolar. Jag gick fram och bad om en på beachen. Han kollade med sina listor att jag bodde på hotellet, upplyste om att det kostade 3 dollar och sen fick jag gå in till receptionen för att betala. Då hade priset stigit till 3,29 dollar. Moms. Med kvittot i näven åter till ynglingen och han tog en dyna och handduk och bäddade snyggt åt mig på en liggstol på sandstranden. Det kostade 1 dollar i dricks.
Jag buffade snabbt ner mig på dynan och vände min liljevita spolformade kropp mot den härliga solen och slöt ögonen.
Här ska solas
Jag vaknade en kvart senare av ett väldigt oväsen. Det var mina egna snarkningar. Kroppen hade inte hunnit ställa om sig till USA-tid utan trodde att det var dags för paltkoman som brukar infinna sig strax efter lunch och agerade därefter.
Stranden började sakta befolkas av soltörstande bleka turister. Jag kände igen flera från frukostmatsalen. Den tyska hären med blonda Heidi i spetsen. Hon hade samma decibelläge på rösten som en gammal überlöjtnant . Vältrimmad och smidig, säkert gympaledare, breda axlar och smal om midjan visserligen, men rösten var för vass och hade stänk av anabolt testosteron. Henne dumpade jag utan att hon visste om det.
Solen låg på och trots konstens alla solkrämer så började jag snart att bli knallröd. När näsan fylldes av doften av stekt bacon så blev jag smått förskräckt och samlade ihop mina pinaler och drog mig mot hotellet. Det visade sig dock att det var ventilationen från restaurangen som förde ut dofterna och jag hade räddat mitt skinn.
Jag sökte upp mitt ressällskap. De var i full fart att planera sitt arbete. Koll med agenturer, modeller, sminkartister, ja allt som så småningom skulle bli modereportage i tre sommarnummer av SOLO, som dottern var chefredaktör för. Min insats bestod av att ibland agera kameratrunkbärare och strålkastarstativ eller bara dregla över fotomodellerna.
Men oftast försökte jag dregla i en solstol på stranden. Tredje dan jag låg där hettade det till ordentligt. För i stolen snett framför gled det ner ett riktigt fullblod. En välsvarvad, och då menar jag välsvarvad, snyggt solbränd sak i 40-årsåldern med korpsvart hår. Lite lagom med guld på handleder och runt halsen. Det riktigt stänkte klass. Säkert en förmögen plantageägerska från något sydamerikanskt land.
Jag kan nog få nytt platschefsjobb
Hon behövde nog en platschef till sina plantager. Jag borde gå fram och presentera mig och klargöra för henne att här hade hon världens chans att göra ett klipp. Hon skulle naturligtvis slå till. Jag såg mig själv ridande i kvällssolen på en vit fullblodshingst någonstans i ett sydamerikanskt land inspekterande hennes oändliga plantagehemman. I fjärran skymtade den herrgårdsliknande haciendan där hon väntade på verandan med en väl kyld romdrink.
Att hon kom från ett land som inte stod på så hög teknisk nivå såg man på att bredbandstekniken inte slagit igenom riktigt. Snarare var invånarna kvar på telefontrådstadiet. Åtminstone att döma av banden som försökte hålla hennes minimala stringbikinibyxor på plats. Där kan man prata om nedskärning.
Hon hade gullat med solstolsbokaren så att hon var lovad samma stol hela veckan. Hon tejpade en lapp med sitt namn på gaveln. Ett verkligt passande namn. Donna hette hon. Jag beslöt att vänta med min introduktion till nästa dag.
Efter en liten shoppingrunda gick jag så ner till beachen dagen därpå något senare än vanligt. Donna hade redan intagit soldyrkarpositonen, som Y-et vid Midlanda ungefär. Men vanudå! På stolen tätt intill låg en karl. En Esauluden Onassiskopia. Jo förstås, det var ju hennes pappa som hade tagit ledigt över weekenden och passade på att träffa dottern. När de lite senare tätt omslingrande styrde stegen mot baren, gick det upp för mig att det var inte pappan utan älskaren med guldbyxorna som dykt upp. Efter barbesöket när de återgick till soldyrkandet och ljuset föll in från annan vinkel såg jag med klarare ögon att Donnas födelseår snarare än hennes ålder var 40. Så jag spolade henne också utan att hon heller var medveten om vad hon gick miste om.
En och en halv miljon alligatorer
En dag när fotografen Carlos, med rötter i Umeå, klarade sig utan assist passade Kicki och jag på att följa med på en utflykt till Everglades. Detta gigantiska träskområde i det inre av Florida med ett myllrande djur och fågelliv där enda fortskaffningsmedlet är flatbottnade aluminiumbåtar, som tar sig fram nästan överallt. Vi lyckades skickligt undvika att få syn på 1 499,999 st. av Everglades 1,5 miljoner vasstandade men skygga alligatorer. Ett kyligt (+20C) dygn hade gjort att djuren hellre låg på botten och slöade än visade upp sig för turister. En meterlång stackare var allt vi lyckades få syn på och det tack vare lockbete i form av hembakade bullar som guiden frestade med. Ett besök på en alligatorfarm kompenserade något och där fanns det riktiga bestar som utgjorde utmanare i brottningsmatcher. Att de inte är bara gulliga kunde vi förstå när den ene alligatorbrottaren avslöjade att han var sjukskriven på tredje veckan efter att motståndaren försökt knipsa hans fingrar.
Ett vasstandat gräs utgjorde samma hot för oss. Vi blev uppmanade på skarpen att hålla extremiteterna innanför relingen under båtfärden annars kunde händerna skiljas från armarna som om vi vore arabiska småtjuvar. Detta gräs hade gett namnet till ett gigantiskt shoppingcenter, Saw grass mill, som vi passerade på bussresan tillbaka.
En shoppingrunda
-Varför då? menade Kicki, ska vi passera det?
Så vår näst sista eftermiddag i Florida tillbringade vi i detta köptempel. Att åka den ringled som var byggd runt anläggningen tog lika lång tid som en väginspektionsrunda på driftområde Vindeln. Strömpilen och IKEA kan slänga sig i väggen. 250 affärer under samma tak borgar för att man kan köpa allt där. Till riktigt bra priser. Tur för mig att jag hade sällskap av Kicki, för nu är de små gravrostangrepp som höll på att dyka upp på mitt kreditkort, efter en tids inaktivitet, effektivt bortnötta!
Sista dan blev det en stund på beachen. Donna med sponsor var kvar. Ljuset var ändå obarmhärtigare denna dag. Nu var hon riktigt ful! Tur att jag inte fullföljde mina planer.
Sedan packning, dricksutdelning till personalen, bussresa, incheckning, taxfree och samma behagliga flygresa längs USA-kusten, söder om Grönland och Island, över Irland till London, sen skuttet över Nordsjön till Arlanda och transfer till Umeå.
Från 25-gradig värme och surfingvågor hem till kallväder och snödrivor på ett halvt dygn. Lite fattigare på dollar men med trevliga minnen i bagaget.
