I afton dans

Den stora danslogen en bit utanför stan annonserade om jubileum med dans till topporkestrar varje kväll under en hel vecka.

Några veckor tidigare hade jag träffat en av dem som drog igång logdanserna på stället.  Starten var storstilad:

– Jag och en kompis hade städat upp en gammal loge, sopat ut det värsta höbosset och fått tag i en bra orkester. Casamattas vill jag minnas att det var. Vi var grymt nervösa om det skulle komma folk. Men det gjorde det. Det blev packat på logen och sen har det rullat på.

Detta var 50 år sen och skulle firas.

På fredagen hade regnat och med den stressiga arbetsveckan bakom mig hade jag inga problem att övertala mig själv om att det var lättare att klippa gräset dagen därpå och i stället ta ett motionspass på logen.

Att gå på logdans en fin sommarkväll när björkarna slagit ut, det är lagom med mygg och natten är ljus, är en väldigt trevlig avkoppling och ger dessutom bra motion. Det blir ett break efter arbetsveckan och ändå är hela helgen ledig för eget arbete.

En dusch, lite golukt under örsnibbarna, skorna hartsade och jag var i så pass skick att jag kunde duga för en svängom. Tjugo minuters bilfärd senare svängde jag in på den redan överfulla parkeringen. Regnet hade upphört och det såg ut att bli en fin kväll. När jag knyckte igen bildörren satte jag foten i en gyttjepöl, halkade till och satte i gång med en solodans som vid jämförelse skulle ha fått Gene Kelly i ”Singing in the rain” att framstå som ett järnspett. Rena turen att jag lyckades stå på benen.

Trevande start

Jag löste entré och styrde stegen mot den breda logdörren. Det var packat med folk och högtryck på orkestrarna. Ögonen hann knappt vänja sig vid det dämpade ljuset inomhus, så blev jag uppbjuden. När jag tog första glidarsteget för att komma in i dansriktningen så högg det! Regndansen på parkeringen hade blött upp skosulorna så det blev tvärstopp direkt. Det var bara millimetrar från att det blivit ett fall pladask på golvet. Pinsamt, men danspartnern hade i sin slanka figur en oanad styrka så hon höll emot med lätthet. Vi kunde efter lite hackande komma ini rytmen.

Hon berättade sedan att hon var van att hålla emot tyngre kroppar än min. Sextio mjölkkor och fyrtio ungtjurar var hennes dagliga sparringpartners. Tack och lov för det!

Några danser senare bjöd jag upp en tjej som såg ut att ha en passande längd.  Hon hade inte bara passande längd utan också ett präktigt hårsvall. Som kommen direkt från tomtens leksaksfabrik på julafton. Svallet lade sig som ett böljande slöja över min nuna och jag försökte trycka ifrån för att få lite luft ibland. Men hon var också stark – det måste ha varit någon specialträff för kvinnliga styrkefenomen den kvällen – och höll mig som i ett skruvstäd och tillät inte någon snedvridning. Jag fick traké-andas in genom vänstra mungipan och blåsa ut i burret. Det fladdrade som en hästman.

Sista dansen före paus blev jag uppbjuden av en stilig dam i elegant dress och smakfulla smycken. En riktig dyring!

Men med billig parfym. Efter bara några steg så flög mina slumrande astmagener ur startblocken med en hiskelig fart. De tålde inte alls doften. Inte jag heller. Jag försökte manövrera till det som en gång varit dynggluggen på logen men numera vidgats till ett välbehövligt friskluftinsläpp. Där idkade vi påställetdans tills syretillförseln säkrats. Det lugnade ner sig så småningom och innan slutet hade vi riktigt bra flyt.

Trots att jag själv är närmare en och nittio i strumplästen så måste jag utöva en okänd, obegriplig dragningskraft på kortvuxna, småmulliga kvinnor. Efter paus blev jag nämligen uppbjuden två danser efter varandra av just den modellen. Jättetrevliga tjejer, bra på att dansa och gillade snabba låtar med mycket snurr. Den är oftast snyggt klädda, gärna i en blus av något dyrt siden. Vilket är vanskligt – det glatta sidenet är svårt att få grepp om. Trots att naturen utrustat mig med gorillaarmar räcker dessa sällan till. Hullet på damerna gör att det inte finns revben att haka långfingret i. Fingrarna halkar och jag försöker ha ett stadigt tag utan att klämma allt för hårt tills fingrarna stelnar i en sorts kloliknande kramp.

Tappar greppet

Men vad är lite klokramp? Värre är när de små liven lossnar. Mitt i en snabb rotation övervinner centrifugalkraften den kraft som finns i gorillaarmarna. Brudarna slungas som glänsande flipperkulor genom folkhavet och orsakar en mindre stormfällning. Lyckligtvis brukar det sällan bekomma sidensvansarna ett dugg, de ruskar bara av sig lite och schwoppar in i min famn igen som om ingenting hade hänt.

De flesta kvinnor på logdans är som regel väldigt bra på att dansa. Men stilarna är individuella och det är kul att märka hur det varierar. Allt ifrån den som själv vill föra och ha totalt kommando, till den som följer som ett salvekvick: sluter tätt utan att klibba.

Tiden går fort när man har trevligt och orkestern annonserade kvällens sista dans just när jag tyckte att jag börjat få upp dansförmågan så pass att jag kunde sluta räkna ”ett, två, tre, ihop”, tyst för mig själv under varje dans.

Jag började dra mig mot parkeringen. Det kändes i benen att jag var ovan och det var riktigt skönt att få sätta sig bakom ratten. När jag steg ur bilen hemma så kändes det ändå mer att det hade varit ett rejält träningspass. Och när jag skulle kliva ur byxorna i sovrummet så avslöjades obönhörligt att jag hade slarvat med vätskekontrollerna. Som en dubbelslagig gäddsax högg sendraget till i båda knävecken och endast genom att pressa hälarna under sänggaveln och ha överkroppen som hävarm lyckades jag dämpa krampen.

Innan nästa jubileum får jag se till att ligga på träningsläger.