Vargen kommer

Jag har två rara mostrar som bor i Lycksele. Tillsammans är de 185 år gamla. Den yngsta fyllde 91 på valborgsmässoafton. De har förstås varit med om en otrolig livsresa båda två.

Det är fascinerande att höra då de berättar minnen från sin barndom och uppväxt. Båda har ett knivskarpt minne om saker som hände långt tillbaka. Närminnet däremot börjar svikta lite.

-Jag vet inte om jag kommer ihåg i morron att du har hälsat på idag, brukar den äldsta säga, men det är roligt att du är här.

De har dessutom minnen som deras föräldrar och mor- och farföräldrar har berättat så episoderna går ibland 150 år och mer tillbaka i tiden.

Deras mamma, min mormor, Alfrida Viktoria, var född 1888. Deras mormor som hette Maria Lovisa var född 1853 och deras mormorsmor som hette Maja-Brita var född 1838.

Det sägs om denna Maja-Brita att hon var en liten och späd kvinna som var energisk och företagsam. Hon bodde i Gunnarn, som efter dåtidens mått var en stor jordbruksby i södra Lappland. Maja-Brita älskade att köra häst. På den tiden, alltså senare delen av 1800-talet fanns det inga bilar eller tåg. Skulle man färdas någonstans fick man gå eller åka hästskjuts. Det fanns bönder som hade som extraknäck att skjutsa folk mellan byarna. Det var som regel en lagom sträcka för att man skulle hinna fram och tillbaka över dagen. I nästa by tog då en annan skjuts vid och sen fortsatte stafetten. Passagerarna var oftast myndighetspersoner som hade ärenden att uträtta åt staten eller rättsväsendet.

Gunnarn hette på den tiden Bastuträsk. När kungliga postverket öppnade poststation i byn 1897 bytte man namnet till Gunnarn för att inte förväxlas med ett annat Bastuträsk. I byn fanns en bonde som hette Lundqvist som hade hästskjutsverksamhet. Maja-Brita brukade ibland få köra transporter åt honom. En gnistrande fin marsdag skulle hon skjutsa en befattningshavare till kyrkbyn Stensele, en sträcka på ca tre mil. Rutten gick vintertid, när isarna frusit till, längs det sjösystem som likt ett pärlband sträcker sig mellan byarna. Stora Bastuträsket, Lilla Bastuträsket, Knutträsket, Lankan, Ansjaur och Byssträsket bildade tillsammans en sammanhängande vintervägssträcka. Från Byssträsket var det bara fem km in till kyrkbyn i huvudsak på lättkörda frusna myrar.

Det hade blivit nästan kväll innan Maja-Brita hade lämnat sin passagerare och vände ensam hemåt. Det var fint före och den vältränade nordsvensken travade lätt. Fullmånen steg upp över horisonten och gjorde att det blev nästan ljust som på dagen.

Hästen klippte lite oroligt med öronen ibland och ville självmant öka farten. De var nu nere på sjösystemet och hon kastade en blick bakåt och förstod då varför hästen verkade så löpsugen. En bra bit bakåt såg hon fyra mörka skuggor som i vägvinnande språng jagade ekipaget. Vargar! Nu var det Maja-Brita som manade på hästen allt hon kunde. Det gick i en rasande fart och den lätta risselsläden balanserade ibland bara på ena meden. Maja-Brita satt stadigt på kusklådan som utgjorde förarsäte åt kuskarna. I den förvarade de sina matknyten och annat de behövde för sina dagsturer. Ett fårskinn utgjorde ett värmande sittunderlag. Trots fartökningen så kunde Maja-Brita konstatera att avståndet till vargarna minskade och tankarna for genom hennes huvud. Vad skulle Lundqvist säga om vargarna slog hästen?

Den värdefulla nordsvensken som var hans ögonsten! Sitt eget liv tänkte hon inte på. Hon bytte strategi. Höll in hästen som motvilligt stannade frustande med klippande öron. Hon sprang fram till hästen och slet upp selpinnarna och gav hästen en rejäl klatsch på länden. Hästen som nu kunde springa fritt satte av i fullt sken efter den kända vägen hem mot stallet.

Hemma på gården var folket i färd med att göra kväll. Då hördes oväsen ute på gården. När man gick ut fick man se den ensamma hästen utan kusk och risselsläde men vit av lödder efter den våldsamma hemfärden med huvudet tätt mot stalldörren där den tydligt visade: släpp in mig! Gårdsfolket förstod att någonting hemskt hade hänt och samlade snabbt ihop några karlar från byn.

De beväpnade sig med lodbössor och spände för en utvilad häst och körde iväg för att söka den saknade kusken. Efter en halvtimmes rask körning såg man på avstånd den övergivna risselsläden stående mitt i körvägen. När de stannade vid släden såg man vargspår och inte en skymt av Maja-Brita. Karlarna tystnade. Man förstod att en fruktansvärd tragedi hade ägt rum.

Då hördes ljud från släden. Locket till kusklådan öppnades inifrån och upp kröp en välbehållen men skärrad Maja-Brita. Hon var som sagt liten och nätt till växten. När hon hade släppt loss hästen så hoppade hon själv ner i kusklådan. Hon lade fårskinnet över sig och drog igen locket, och hoppades att lådan skulle stå mot vargarnas bett. När uppbådet från byn närmade sig tog vargarna på flykten. Maja-Brita hörde rösterna från uppbådet och förstod att hon var räddad och tordes komma fram. Hästägaren prisade hennes kvicktänkthet och var mycket tacksam för att allt avlöpte så väl.

Denna lilla historia är det lätt att sortera in i mappen med skrönor eller vandringssägner.

Vad som får mig att tro att den är sann, förutom det faktum att mina mostrar samstämmigt berättat den, är följande faktum.

Jag är med i ett älgjaktlag i närheten av Gunnarn. Där har jag en jaktkamrat som heter Lundqvist. Han har berättat att hans numera avlidne äldre bror berättade om en risselsläde som de brukade leka i som barn. Det fanns djupa fåror i kusklådan i denna släde. Hans farfar var son till den Lundqvist som min mormorsmormor brukade köra häst åt. Farfadern hade berättat att det var vargar som med klorna rivit fåror i kusklådan, när de en gång försökte komma åt kusken som hade gömt sig där.

Två så lika berättelser gör att jag tror detta är sant. Jag är stolt över min kvicktänkta och modiga mormorsmormor. Och tacksam. Hade hon inte spänt loss hästen och gömt sig för vargen i kusklådan hade varken jag eller mina rara mostrar funnits.