NCC har en personalpolitik som går ut på att personalen ska må bra både fysiskt och psykiskt och därmed ska sjukfrånvaro och personalomsättning vara låg. Den fysiska delen består i en rad olika åtgärder t.ex. uppvärmning på morgonen på byggen, och att man ska träna och vara fysiskt aktiv på olika sätt. Detta uppmuntras och premieras på olika sätt. Det kan vara från subventionerade träningsavgifter till ett kryss på ett motionskort när en aktivitet har utförts och en lottdragning bland korten och chans att vinna en liten pryl.
Mina kryss hamnar i rutan ”promenad 45 minuter” vilket jag försöker uppfylla så många kvällar i veckan som möjligt. I verkligheten blir denna trekvart minst en timme eftersom min runda går från Böleäng in till stan via gångbron, bort till Östra Kyrkogatan och sen kyrkbron hem. Jag får pinna på i duracelltempo om jag ska hinna rundan på en timme.
Häromkvällen när jag passerade Tegskyrkan på väg hem, såg jag en tant som hade satt ner sina kassar och stod och vilade på bron över E4. Efter en kort stund fortsatte hon, men måste efter hundra meter ta sig en vilopaus igen. Jag hade då kommit jämsides med henne och stannade och frågade om det var tungt att bära.
– Jo, sa hon jag blir trött och måste vila. Jag erbjöd mig att bära åt henne och frågade vart hon skulle. Hon nickade snett framöver mot ett nytt äldreboende på andra sidan viadukten. Då vi korsat Bölevägen vid boendet frågade jag om det var dit hon skulle.
-Nää, jag bor på Domarvägen, sa hon. Domarvägen ligger i samma riktning som hennes nickande men femhundra meter längre bort. Nåväl, vi traskade på i sakta mak och för varje hundra meter ungefär så sa hon:
– Nu måste vi vila en stund. Då hon hade fått hämta andan en minut masade vi vidare. Hon berättade att hon hade hjärtfel och fick ont i bröstet så därför orkade hon bara korta bitar i taget. Men det gick inte att operera så hon fick acceptera att det var så. Maken hade dött för tiotalet år sen så hon bodde nu ensam och klarade sig själv. Tre barn hade hon varav två fanns i stan.
Jag tyckte mig känna igen henne och hon bekräftade att hon hade arbetat i en affär på Teg i många år.
– Men det är längesen nu, sa hon och berättade att hon nu passerat de åttio.
Vi närmade oss där man svängde upp mot Domarvägen och jag frågade om vi skulle vika av där.
– Nää, det är bortanför Egnahemsvägen, sade hon. Det stämde inte riktigt för mig men tänkte att det är väl i andra änden av gatan hon bor. När vi passerat Egnahemsvägen svängde hon av in på nästa gata.
– Dottern har hus här och jag bor hos henne, bakom nästa hus är det. Vi gick in på gården. Det var två hus sammanbygda i vinkel. Hon tog upp nyckeln ur fickan och stegade vant uppför trappan och satte nyckeln i låset. Den krånglade lite så hon bad mig hjälpa henne. Den var lite svår att få i och jag lirkade ett tag. Hon blev less på att vänta och tryckte på ringklockan. Dörren öppnades av en man i 40-årsåldern som jag förmodade var svärsonen.
-Hej, hej, sa jag, jag hjälpte henne att bära hem kassarna, hon tyckte det var jobbigt.
-Jag måste på toaletten sa tanten och pep hemvant iväg mot toadörren.
– Men nu förstår jag absolut ingenting, sa svärsonen.
Jag stod som ett levande frågetecken och undrade vad han menade.
-Vadå, men bor hon inte här? Är det inte din svärmor frågade jag och bara gapade.
–Jag har aldrig sett människan tidigare, sade han lika frågande som jag.
Jag berättade hur jag erbjudit mig att hjälpa henne att bära hem kassarna, men att det varit lite olika adressangivelser efter vägen men att hon hävdade bestämt att hon bodde här.
Nu kom hon tillbaka efter toalettbesöket.
– Kom in och vila dig du som har burit, sa hon. Jag försäkrade att jag inte var det minsta trött. Snarare var det så att jag småfrös efter att ha avverkat sista kilometern i slowmotion.
-Här har jag bott, sade hon. Nu var det imperfekt istället för presens i tidsangivelsen och hon började inse att allt inte stämde riktigt.
– Hur länge sen är det sen du bodde här? frågade husägaren. Efter lite betänketid kom det lite tvekande:
-Det är nog sju år sen. Mannen skakade på huvudet
– Jag har bott här i tio, sade han över huvudet på henne till mig. Vi tittade lite på varandra i samförstånd och jag undrade vad jag skulle göra.
– Jo men det här ordnar sig, sade han, jag tror jag förstår hur det är. Hon får vila sig lite så hjälper jag henne sedan.
Jag kände mig lite osäker och mycket skyldig efter att ha fixat honom en ny svärmor. Han försäkrade dock att det skulle ordna sig och jag sade hejdå och gick ut och stängde ytterdörren efter mig.
På vägen hem tänkte jag att det är inte så lätt att bli gammal för en del människor Maken/makan dör, barnen bor på annat håll och har fullt upp med sina liv. Man lever ensam och har litet umgänge och har för lite intellektuell stimulans. Då är det nog nära till hands att tidsbegreppen blandas ihop. Tankarna går ofta tillbaka till hur det var förr. Då kan det lätt hända att då man varit och handlat och ska gå hem så styrs stegen till den adress där man bott nästan hela livet. Särskilt om man blir distraherad av någon hurtfrisk bärhjälp som ska vara social och babblar på hela tiden så man blir alldeles förvirrad.
Jag tycker själv att jag redan har märkt hur svårt det är att komma ihåg namn, eller att jag går för att utföra en sak och en halvtimme senare har jag gjort flera andra saker men inte den jag startade med. Hur ska det då inte vara om tjugo år då jag är i samma ålder som tanten är idag.
Huvva !
